Jag är inne på de sista dagarna som anställd på det företag jag är på just nu. Det blev ingen fast anställning efter 1.5 års kämpande. Jag har ju såklart vetat om detta i drygt 8 veckor nu så det är ju inget nytt direkt för mig.
Jag klär på mig min jacka inne på mitt kontor. En ärvd vinterjacka från en annan kollega. Drar upp dragkedjan och tar sedan ett varv ute på ägorna. Det som snart inte tillhör mig längre. Jag ville så mycket. Alla visioner i huvudet som aldrig fick komma ut i projekt och förverkligande. Inte ens en närhet till organiserat kaos. Jag andas djupa andetag medan jag går över gården.
Jag går trots allt med huvudet högt. Trots drygt 8 veckor av otroligt dåligt mående på just arbetsplatsen. En känsla av utfrysning, utlämnad till att vara ensam i off-boardingen. En off-boardning som aldrig riktigt blev av med andra ord. Den riskanalysen hade jag gärna velat se.
Jag ser ut över allt material som finns i lager på gården, ser en truck i periferin som rör sig mitt i ett arbetsmoment och känner ändå en typ av stolthet. Kan jag vara stolt över något som har behandlat mig så himla dåligt de sista veckorna?
De satsade på mig såklart, vilket jag är tacksam för. Kurser och utbildningar. Arbetsuppgifter. Erfarenheter. Men det blev en falsk förhoppning. 1.5 år i en osäker anställning. Att bli lämnad utan förklaring.
Jag fortsätter gå runt ägorna och känner mig stolt. Jag gjorde avtryck här. Det vet jag.
Att vara arg, besviken, förtvivlad och sorgsen i en och samma känsla. Den värsta akuta fasen av mina känslor har gått över. Jag har accepterat att det blev som det blev. Förstår mitt egna värde på ett helt annat sätt. Jag förtjänar att bli behandlat på ett helt annat sätt än vad jag blivit den senaste tiden. Jag håller huvudet högt. När det är dags, när nycklarna lämnas in, tar jag av mig min krona och går ut genom dörren med stolthet. Tänker sätta mig i bilen och titta i backspegeln och se hur mycket jag åstadkommit på denna arbetsplats.
Men jag kämpar någon dag till. Fortfarande lika stolt. Det var ju trots allt dem som förlorade någon. Jag får bara söka efter något.
Lämna ett svar