Livet händer

Jag sörjer något som inte fanns men ändå fanns.
Har jag rätt att känna något för en person som inte var i mitt liv?

Tidig lördagsmorgon fick jag reda på att min biologiska pappa har gått bort. Lillasyster som jag bara delar pappa med hörde av sig. Vi har en relation. Jag och min pappa hade ingen relation. Och därför ställer jag mig själv frågan om jag får vara ledsen över att han har gått bort? Relation eller inte. Han var en del av anledningen till att jag ens finns till. Så en del av mig har ju försvunnit. Även om den delen inte fanns.

I flera år bodde vi på samma gård under min uppväxt. Jag och min pappa. Men vi hade ingen relation. Han sa aldrig hej till mig om inte min mamma var med. Men om det ens var till mig han hej till eller om det bara var till min mamma vet jag inte. Men jag tog åt mig som om det vore till mig. För kanske var det en önskan innerst inne att det var till mig. Visst kändes det väldigt konstigt att ha en pappa som bodde granne som inte var ens pappa.

Så det känns fel att ha känslor som snurrar i huvudet. Men det är också känslor av ett avslut som aldrig blev en början. Jag trodde förvisso aldrig att vi skulle få en relation. Men kanske satt den känslan långt inne i alla fall. Att hoppet är det sista som överger en, trots att man inte ville ha den känslan. Att; kunde vi få en relation när jag blivit vuxen?

Visst kändes det orättvist att vänner fick fira fars dag. Att vänner fick ha en pappa. En farmor och en farfar. Jag hade inget av det. Längtan fanns där. Långt inne. Även om jag inte var i behov av någon av dem. Men de fattades. Och kanske fortfarande gör.

Jag ville inte vara arg på honom när jag var yngre. Men jag var det ibland. Arg för att han missade mig. Att jag missade honom.

Det blir en sorg i sorgen. Så jag har ju rätt att sörja någon som inte fanns, men som fanns. Jag har rätt att vara ledsen.

Så är semestern redan klar.

Vad som tar emot nu är ju att möta alla glada husvagnsekipage på vägen mellan hemmet och jobbet just nu och veta att semestern blir inte riktigt som den brukar.

I 18 år har jag och Rickard haft semester tillsammans. Minst 4 veckor. Ibland var det fler veckor när tjejerna var små och vi kunde kombinera föräldraledighet med semester för att förlänga sommaren.

Det sämsta med att byta jobb efter ett semesterbryt är just att semestern blir påverkad. Det visste jag nog redan innan jag skrev på det nya avtalet. Vad jag dock inte trodde var att jag bara skulle få 2 veckor. De absolut sista veckorna på tjejernas sommarlov. Det gör ont. Väldigt ont.

Hade dessutom inte Rickard haft en väldigt förstående chef så hade vi två bara haft 1 gemensam vecka med semester. Nu fick han möjlighet att skjuta på sin så han får vara med oss tjejer de två sista veckorna på sommarlovet. Men från 4-5 veckor till 2 veckor är en stor omställning. En smärre panik pågår i mitt huvud. En ångest som äts upp på grund av mitt val.

Att man har en husvagn, men inte kunna utnyttja den i den utsträckningen jag vill är också tungt. Så istället ska vi försöka maximera en semester i två veckor. Vi vill åka iväg med familjen, vi vill åka iväg med våra vänner, vi vill vara hemma och spendera tid med våra äldre. Det blir två väldigt jobbiga veckor. Som ska vara avkopplande.

Och den oflexibiliteten som är, skaver en hel del. Trots att det är jag och mitt digitala jobb så är den inte flexibelt, så att kunna smita iväg tidigare en fredag för att kunna förlänga en helg är på en camping är ju inte möjligt. Distansen finns inte.

Men jag vet att de resor som är bokade och de som ännu ligger i planeringen kommer att bli så härliga. Om än få och korta, så finns de där.

Kanske är jag bitter och får skylla mig själv på grund av min arbetssituation jag sitter i. Men det gör ont. 6 veckor kvar till semester. Ynka 2 veckors semester.

Jag älskar att stå på ett fartygs soldäck och se landet försvinna och känns mig så ensam mitt på vattnet. När havet möter himlen och låten Vad jag kan nå (How far I’ll go) från filmen Viana spelas upp i mitt huvud. Att se den gräns mellan himmel och hav som kallar. Det slår så hårt i hjärtat och jag kan lätt börja gråta för känslan.

Det är något med vatten som tilltalar mig. Vilket ändå är konstigt eftersom jag faktiskt är rädd för vatten.

Men ändå. Så snart jag ser havet, eller sjön för den delen, så är det som att lugnet infaller sig. Det är något som oändligt, utan slut. Något man inte kan ta på.

Just nu är jag tacksam över att ha en utsikt över vattnet. Mälaren breder ut sig från hamnen här i Västerås och jag kan komma på mig själv att bara stirra rakt ut genom fönstret på den glittriga ytan och sluta tänka. Jag blir tom och lycklig på samma gång.

Bilden ovan är från när hela familjen tog en dagstur till Tyskland för att shoppa sommarkläder till tjejerna, och oss själva. Där Tyskland möter Danmark, mitt ute på vattnet av Fehrmarn Belt. Jag längtar redan tillbaka. Kanske mer sol än moln nästa gång. Men molnen gör det helt klart mer dramatiskt.

Snart tänker jag. Snart ser jag till att få denna känsla igen. Känslan som kallar på mig, att se gränsen mellan himmel och hav.

Sen jag bytte gym (från min tidigare arbetsplats egna gym, till en klubb-tillhörighet) har min träning blivit så mycket bättre igen.
Jag startade ju på mitt nya gym lite drygt en månad innan min anställning avslutades så jag har ju hunnit med den del. Snittar ungefär 4 pass i veckan, så har hållit en streak på 8 veckor nu.

Men sedan jag bytte jobb så har jag känt att just passet där jag tränar bålstykra kommer att behöva stå mer i fokus. Det är på grund av att jag sitter mer eller mindre still hela dagarna. Klockan registrerar och påminner mig att röra på mig en gång i timmen. Det är sällan den slipper påminna mig. Av alla arbetstimmarna på en dag så kanske den slipper påminna mig 3 timmar.

När vädret varit bra har jag följt med en kollega på lunchpromenader. Hon har en lång och en kort runda så vi brukar variera lite. Då får jag in lite rörelse i alla fall. Men annars är det allt för stillasittande arbete som gäller. Och det är jag ju inte riktigt vad vid.

Men för att inte få så ont i ländryggen så hjälper ju bålstyrka med hela hållningen. Varken Meja eller Ninja gillar att gymma med mig när jag kör dessa pass, men Vilja däremot går också all in för bålstyrka. Gårdagens pass gick riktigt bra. Kunde öka lite vikter och lägga till en annan variant av en övning vilket kändes så bra. Då hade jag sällskap av både Vilja och Ninja. Träningsvärken kommer inte lika hårt som i början, men nog känner jag av den i musklerna vid diverse rörelser som innefattar bålen, vilket känns sådär smygande skön-ont.

Hur som så är jag så nöjd med min träning. Inte för att jag direkt sett resultat, kroppsligt på ett tag. Men hjärnan mår i alla fall så mycket bättre. Så jag antar att det kroppsliga kommer igen när den är redo. Eller när jag är redo för att ändra lite fler vanor än tidigare också.

Heja mig!

Jag älskar att köra bil. Det har varit min go-to när det stormar runt om sen jag fick mitt körkort för 15 år sen. Att bara få sätta mig i bilen och köra. Landsväg, motorväg och även mitt i city. Ibland med en take-away kaffe och musik från Spotify inkopplat i bilen.

Även om jag kan vara en aningens aggressiv i min körning, hatar folk lite för mycket i trafiken, så sänks min puls så pass mycket att min AppleWatch registrerar att jag sover. Men jag är vaken, det lovar jag. Och ibland sitter jag dessutom och pratar med mina medpassagerare också. Men vid bilkörning så sänks pulsen så pass mycket att jag helt enkelt mår bra.

Jag har ju nu ett jobb i en annan stad vilket innebär att jag pendlar med bil. Det ger mig sisådär 40 minuter i bilen till jobbet och sedan från jobbet och hem. Bara jag och mina tankar. På morgonen blir det ofta låtar att skrik-sjunga till för att vakna till liv. Just nu är favoriten The Chaninsmokers med låten Closer, som de gör tillsammans med Halsey. På hemvägen blir det oftast lite lugnare musik för att låta kroppen komma till ro efter en dag på jobbet. Det är inte lätt att vara ny på ett jobb. Men arbetsvecka nummer två på nya jobbet är snart avklarad.

När jag var liten ville jag bli lastbilschaufför, precis som min morbror. Ibland fick jag åka med i hans lastbil när han jobbade. Vilket var så spännande. Kanske är därför jag älskar att jobba med transporter idag. Vill inte alls köra lastbil men att boka dem och få gods från punkt A till punkt B är ju något jag älskar.

Och även om jag nu älskar att köra bil så bjuder jag också av att få vara en passenger-princess. Där jag får sitta bredvid. Sköta musiken (till viss mån dock) Lösa snacks och dryck till han, eller den som kör. Kanske lösa små gnabb från barnen i baksätet. Eller bara få stirra ut genom fönsterrutan och se Sverige, eller andra länder, susa förbi. Det är väl kanske det bästa med att inte tagit det utökade körkortet, jag får inte ens köra vår bil med husvagnen påkopplad. Så till och från campingplatser så får jag snällt sitta bredvid, men tar gärna de korta svängarna om vi lämnar vår plats under tiden vi är på campingplatsen. Bara ibland.

På min bucketlist står faktiskt att köra på Autobahn i Tyskland. Jag hade chansen när vi var där i december, men på något vis så trivdes jag bättre som passagerare. Men en vacker dag, garanterar inte en regnig dag, så kommer jag att köra en sträcka på Autobahn. Och våga utmana mig själv på hastigheten.

Att köra i regn är dock något jag inte föredrar. Kanske inte snöstorm heller direkt. Men just regn är inte min grej. Då är inte min högerfot så tung och min puls är en aningen högre än vanligt.

Det blir några mil i bil för mig. Men om det ger mig sinnesro så är det absolut något jag tänker fortsätta med.

Intensiva, men fantastiska dagar är nu till ända och jag landar hemma i soffan på eftermiddagen och känner av en social baksmälla. Sover en stund och har absolut ingen energi till övers.

Båtresa till Åbo med alldeles för lite sömn på torsdagen. En bilresa upp till Jyväskylä, där vägarna i Finland har en förmåga att vara så raka och långa att man inte ser något slut. Det är tröttsamt om något.

Turneringens första basketmatch redan på fredagskvällen. Därefter blev det 2 matcher på lördagen för att sedan avsluta turneringen på söndagen med 3 matcher. Dunkandet av basketbollar i alldeles för många timmar. Människor som hejar, klappar och rör sig konstant.

Under lördagen ökade min hjärtfrekvens bra mycket när självaste Lauri Markkanen klev in i idrottshallen där lördagens första match skulle spelas. Att han står för själva uppkastet som startade matchen. Det tog ett bra tag innan pulsen gick ner efter den endorfinkicken som uppstod.

Söndagens soppatorsk på min lilla spelare och en bilresa ner till båten igen. Trötta med en aningen hemlängtan. Ett glas i baren. En del inköp i taxfreen för att sedan stupa i säng.

Trafikköer ut från Stockholm tidigt en måndagsmorgon. Veckohandling för att få hem matvaror inför arbetsveckan. Trots att jag legat i soffan en stor del av eftermiddagen så känner jag mig helt utmattad. Inte ett dugg redo att gå till jobbet imorgon. Men skönt med två dagar innan en dags ledighet väntar för att sedan jobba klämdagen. När tusan jobbade jag en klämdag senast?

Det får bli tidig sänggång idag också. Allt för att få ordning på min jetlag (som för övrigt bara är 1 timme, men tänk på det när det gnälls som sommartid och vintertid här hemma)

Men summan av denna helg låser jag in i hjärtat. Upplevelse för livet. Tacksam över att vi tog beslutet att följa med. Tacksam för att min lilla spelare fick uppleva detta när man ändå inte vet vad framtiden ger.

Jag är inne på de sista dagarna som anställd på det företag jag är på just nu. Det blev ingen fast anställning efter 1.5 års kämpande. Jag har ju såklart vetat om detta i drygt 8 veckor nu så det är ju inget nytt direkt för mig. 

Jag klär på mig min jacka inne på mitt kontor. En ärvd vinterjacka från en annan kollega. Drar upp dragkedjan och tar sedan ett varv ute på ägorna. Det som snart inte tillhör mig längre. Jag ville så mycket. Alla visioner i huvudet som aldrig fick komma ut i projekt och förverkligande. Inte ens en närhet till organiserat kaos. Jag andas djupa andetag medan jag går över gården. 

Jag går trots allt med huvudet högt. Trots drygt 8 veckor av otroligt dåligt mående på just arbetsplatsen. En känsla av utfrysning, utlämnad till att vara ensam i off-boardingen. En off-boardning som aldrig riktigt blev av med andra ord. Den riskanalysen hade jag gärna velat se.

Jag ser ut över allt material som finns i lager på gården, ser en truck i periferin som rör sig mitt i ett arbetsmoment och känner ändå en typ av stolthet. Kan jag vara stolt över något som har behandlat mig så himla dåligt de sista veckorna? 

De satsade på mig såklart, vilket jag är tacksam för. Kurser och utbildningar. Arbetsuppgifter. Erfarenheter. Men det blev en falsk förhoppning. 1.5 år i en osäker anställning. Att bli lämnad utan förklaring.

Jag fortsätter gå runt ägorna och känner mig stolt. Jag gjorde avtryck här. Det vet jag. 

Att vara arg, besviken, förtvivlad och sorgsen i en och samma känsla. Den värsta akuta fasen av mina känslor har gått över. Jag har accepterat att det blev som det blev. Förstår mitt egna värde på ett helt annat sätt. Jag förtjänar att bli behandlat på ett helt annat sätt än vad jag blivit den senaste tiden. Jag håller huvudet högt. När det är dags, när nycklarna lämnas in, tar jag av mig min krona och går ut genom dörren med stolthet. Tänker sätta mig i bilen och titta i backspegeln och se hur mycket jag åstadkommit på denna arbetsplats. 

Men jag kämpar någon dag till. Fortfarande lika stolt. Det var ju trots allt dem som förlorade någon. Jag får bara söka efter något.

Det känns lite som om jag befinner mig i tid i livet då jag inte riktigt vet exakt vart jag ska vara och vart jag vill vara. Livet har ju trots allt bara flutit på. Dag ut och dag in.

Det märks att jag känner mig lite lost nu när tjejerna inte alls behöver sin mamma så mycket som de gjort tidigare. För vem är jag när jag inte längre är den mamman jag var för något år sen? Såklart behövs det fortfarande lite skjuts till och från träningar/matcher ibland. Mat på bordet och ren tvätt i garderoberna. Närvaro på diverse föräldramöten och utvecklingssamtal i skolan. Men det behövs inte mer än så som oftast.

Jag kan finns mig själv sittandes i soffan och inte ha någon aning om vad jag ska göra. Tjejerna kanske har träningar, umgås med vänner eller andra aktiviteter. Vad ska jag göra? 

Vissa kanske känner att det är skönt att slippa alla måsten med att fara och flänga hela tiden, men det har ju varit mitt liv och det är ganska svårt att bara ställa om. Jag får vara tacksam att tjejerna ändå väljer att vara hemma så mycket som möjligt. Fortfarande kan de få för sig att följa med och handla, även om det bara är för att handla lite av det som tagit slut från veckohandlingen. Och inte ens att de kräver något i butiken. 

Jag är snart 40 år och känner mig så lost. Även om jag ser fram emot allt som komma skall, så är jag ändå kvar i bubblan av min lilla identitetskris eller livskris. 

Kanske kan då skrivandet vara en del av min nya tid. Jag har ju trots allt saknat att skriva och få ur mig texter om livet och allt där emellan. Jag ger det en tid så får vi se vart jag hamnar.