Livet händer

Jag är inne på de sista dagarna som anställd på det företag jag är på just nu. Det blev ingen fast anställning efter 1.5 års kämpande. Jag har ju såklart vetat om detta i drygt 8 veckor nu så det är ju inget nytt direkt för mig. 

Jag klär på mig min jacka inne på mitt kontor. En ärvd vinterjacka från en annan kollega. Drar upp dragkedjan och tar sedan ett varv ute på ägorna. Det som snart inte tillhör mig längre. Jag ville så mycket. Alla visioner i huvudet som aldrig fick komma ut i projekt och förverkligande. Inte ens en närhet till organiserat kaos. Jag andas djupa andetag medan jag går över gården. 

Jag går trots allt med huvudet högt. Trots drygt 8 veckor av otroligt dåligt mående på just arbetsplatsen. En känsla av utfrysning, utlämnad till att vara ensam i off-boardingen. En off-boardning som aldrig riktigt blev av med andra ord. Den riskanalysen hade jag gärna velat se.

Jag ser ut över allt material som finns i lager på gården, ser en truck i periferin som rör sig mitt i ett arbetsmoment och känner ändå en typ av stolthet. Kan jag vara stolt över något som har behandlat mig så himla dåligt de sista veckorna? 

De satsade på mig såklart, vilket jag är tacksam för. Kurser och utbildningar. Arbetsuppgifter. Erfarenheter. Men det blev en falsk förhoppning. 1.5 år i en osäker anställning. Att bli lämnad utan förklaring.

Jag fortsätter gå runt ägorna och känner mig stolt. Jag gjorde avtryck här. Det vet jag. 

Att vara arg, besviken, förtvivlad och sorgsen i en och samma känsla. Den värsta akuta fasen av mina känslor har gått över. Jag har accepterat att det blev som det blev. Förstår mitt egna värde på ett helt annat sätt. Jag förtjänar att bli behandlat på ett helt annat sätt än vad jag blivit den senaste tiden. Jag håller huvudet högt. När det är dags, när nycklarna lämnas in, tar jag av mig min krona och går ut genom dörren med stolthet. Tänker sätta mig i bilen och titta i backspegeln och se hur mycket jag åstadkommit på denna arbetsplats. 

Men jag kämpar någon dag till. Fortfarande lika stolt. Det var ju trots allt dem som förlorade någon. Jag får bara söka efter något.

Det känns lite som om jag befinner mig i tid i livet då jag inte riktigt vet exakt vart jag ska vara och vart jag vill vara. Livet har ju trots allt bara flutit på. Dag ut och dag in.

Det märks att jag känner mig lite lost nu när tjejerna inte alls behöver sin mamma så mycket som de gjort tidigare. För vem är jag när jag inte längre är den mamman jag var för något år sen? Såklart behövs det fortfarande lite skjuts till och från träningar/matcher ibland. Mat på bordet och ren tvätt i garderoberna. Närvaro på diverse föräldramöten och utvecklingssamtal i skolan. Men det behövs inte mer än så som oftast.

Jag kan finns mig själv sittandes i soffan och inte ha någon aning om vad jag ska göra. Tjejerna kanske har träningar, umgås med vänner eller andra aktiviteter. Vad ska jag göra? 

Vissa kanske känner att det är skönt att slippa alla måsten med att fara och flänga hela tiden, men det har ju varit mitt liv och det är ganska svårt att bara ställa om. Jag får vara tacksam att tjejerna ändå väljer att vara hemma så mycket som möjligt. Fortfarande kan de få för sig att följa med och handla, även om det bara är för att handla lite av det som tagit slut från veckohandlingen. Och inte ens att de kräver något i butiken. 

Jag är snart 40 år och känner mig så lost. Även om jag ser fram emot allt som komma skall, så är jag ändå kvar i bubblan av min lilla identitetskris eller livskris. 

Kanske kan då skrivandet vara en del av min nya tid. Jag har ju trots allt saknat att skriva och få ur mig texter om livet och allt där emellan. Jag ger det en tid så får vi se vart jag hamnar.