Det känns lite som om jag befinner mig i tid i livet då jag inte riktigt vet exakt vart jag ska vara och vart jag vill vara. Livet har ju trots allt bara flutit på. Dag ut och dag in.
Det märks att jag känner mig lite lost nu när tjejerna inte alls behöver sin mamma så mycket som de gjort tidigare. För vem är jag när jag inte längre är den mamman jag var för något år sen? Såklart behövs det fortfarande lite skjuts till och från träningar/matcher ibland. Mat på bordet och ren tvätt i garderoberna. Närvaro på diverse föräldramöten och utvecklingssamtal i skolan. Men det behövs inte mer än så som oftast.
Jag kan finns mig själv sittandes i soffan och inte ha någon aning om vad jag ska göra. Tjejerna kanske har träningar, umgås med vänner eller andra aktiviteter. Vad ska jag göra?
Vissa kanske känner att det är skönt att slippa alla måsten med att fara och flänga hela tiden, men det har ju varit mitt liv och det är ganska svårt att bara ställa om. Jag får vara tacksam att tjejerna ändå väljer att vara hemma så mycket som möjligt. Fortfarande kan de få för sig att följa med och handla, även om det bara är för att handla lite av det som tagit slut från veckohandlingen. Och inte ens att de kräver något i butiken.
Jag är snart 40 år och känner mig så lost. Även om jag ser fram emot allt som komma skall, så är jag ändå kvar i bubblan av min lilla identitetskris eller livskris.
Kanske kan då skrivandet vara en del av min nya tid. Jag har ju trots allt saknat att skriva och få ur mig texter om livet och allt där emellan. Jag ger det en tid så får vi se vart jag hamnar.
Lämna ett svar