Eller i mitt fall heter det väl upp på skidorna igen.

Efter en skada sägs det ju att man ska upp igen och fortsätta för att inte skapa någon rädsla för händelsen. För vissa är det ju svårare än för andra.
I mitt fall vet jag ju inte riktigt. Ja, jag skadade mig i backen redan dag två men fortsatte åka skidor under resan. Även om jag redan på kvällen kände av en hemsk smärta så kunde jag där och då inte koppla det till den nackskada jag har idag. För just då så trodde ju jag att det var träningsvärk jag hade. Jag är ju skapligt otränad sen innan och sen ge sig ut att åka skidor typ 8 timmar om dagen, klart att kroppen tar stryk tänkte jag. Men när träningsvärken inte gav med sig efter 3 veckor så behövde jag helt klart söka vård. Och domen blev det nackskada jag har idag. Och fortfarande efter 9 månader så är jag ju inte återställd och lever med smärtan och allt som hänt i och med det.
Just därför så har vi bokat en ny skidresa. För att jag ska upp på skidorna igen. Jag fick bestämma allt själv denna gång och valde därför att vi åker tillbaka till samma ställe som där olyckan skedde. Kanske behöver jag inte åka just den backen, men i området i alla fall. Det komiska blev ju dessutom att jag lyckades boka exakt samma boende som Rickard gjorde.
Så vi åker igen på sportlovet nästa år med tjejerna. Vi alla längtar ju väldigt mycket.

I min rehabilitering så ingår både sjukgymnastik och samtal och bägge tycker jag har gjort ett bra val att försöka åka skidor igen. Jag känner mig så pepp, men självklart kommer några ångesttankar över mig också. Kommer jag verkligen klara av det? Får jag inte lite panik bara av tanken? Det är inget jag kan veta innan jag är där.
Rädslan är inget jag tänker överföra till tjejerna. Men jag har haft samtal med dem att det kanske inte är säkert att jag vågar. I så fall stannar jag kvar nere i backen och har after ski hela dagen och ser dem njuta ner för backarna istället. Skämt och sido. De har ju trots allt Rickard i backen så de kommer ju inte vara obevakade när de far ner, och upp för den delen.
Jag vet att det är flera som har åsikter om detta. Men det är inte så att jag tänker kasta mig ut för en svart backe och hoppas på det bästa. Det är ju inte så att en bilist som varit med i en trafikolycka är en sämre förare eller passagerare som ska undvika att sätta sig i en bil igen. Klart det kommer kanske vara stelt till en början, men jag gillar ändå barnbackarna mest av allt ändå.
Så, 99 dagar kvar tills vi åker tillbaka till Kungsberget för skidåkning. Nedräkningen kan fortsätta.