Det här med rehabilitering kan man aldrig veta hur det ska fortlöpa. Oftast verkar det vara ett två steg fram, ett steg bak. Och så verkar det vara även för min del.
Vid dagens besök hos fysioterapeuten så valde vi att avsluta behandlingen med akupunktur trots två omgångar kvar i kuren egentligen. Eftersom den inte har gett ett långvarigt resultat så avslutar vi behandlingen för att inte framkalla mer muskelsmärta än vad kroppen själv redan framkallar.
Och eftersom jag är försvagad i nacken så blir jag både yrslig och illamående av de övningar jag fick förra gången. Men jag ser det som ett tecken på att nerverna och allt som finns i nacken får jobba på. Dock så tar jag ut mig för mycket så jag får gå tillbaka till lättare övningar.
Så två steg fram, ett steg bak. Dock kändes det som om det blev fler steg bakåt efter dagens besök. Dessutom så låter vi kroppen vila med enbart de lättare övningarna i två veckor, så vi förlänger min tid till övningarna innan vi går på nya övningar igen. Så istället för besök varje vecka så blir det varannan vecka istället. Bra eller dåligt får vi se med tiden.
Imorgon är det äntligen dags för röntgen. Inte för att jag har några förhoppningar på den då jag nästan själv kan förstå att inget kommer synas på plåtarna då skadan inte är något som skadat mitt skelett. För någon magnetröntgen verkar de inte vilja göra.
Men jag kämpar på. Det är tungt, både kroppsligt och i huvudet. Känns som om jag skulle varit “frisk” för länge sen egentligen. Fast skynda långsamt. Skynda långsamt.