Ibland måste man ta lite distans för att hitta sig själv. När man jobbat lite för hårt, lite för länge så brister det till slut. Jag har trott att jag varit osårbar sedan olyckan. Att allt blir bra till slut. Bara fortsätta som alltid. Så var inte fallet och av en händelse så blev det för mycket och kropp och knopp sa ifrån.
Idag ringde det först på telefonen och efter samtalet så knackade det på dörren och en bukett med blommor blev levererade.
En bukett från mina kollegor. Ett kort där de önskade att jag snart var tillbaka hos dem igen.
Det är en bit kvar tills dess, men små steg varje dag hoppas jag ska bli en bra vandring tillbaka till 100% närvaro igen.
Men jag får inte skynda. Jag är värd så mycket mer än så. Jag får inte glömma bort mig själv i allt som livet ger. Jag har inte prioriterat mig själv vilket straffades nu.
Doften från blommorna sprider sig i vardagsrummet och jag suger in omtankarna de ger mig. Tack!