Jag älskar att stå på ett fartygs soldäck och se landet försvinna och känns mig så ensam mitt på vattnet. När havet möter himlen och låten Vad jag kan nå (How far I’ll go) från filmen Viana spelas upp i mitt huvud. Att se den gräns mellan himmel och hav som kallar. Det slår så hårt i hjärtat och jag kan lätt börja gråta för känslan.
Det är något med vatten som tilltalar mig. Vilket ändå är konstigt eftersom jag faktiskt är rädd för vatten.
Men ändå. Så snart jag ser havet, eller sjön för den delen, så är det som att lugnet infaller sig. Det är något som oändligt, utan slut. Något man inte kan ta på.
Just nu är jag tacksam över att ha en utsikt över vattnet. Mälaren breder ut sig från hamnen här i Västerås och jag kan komma på mig själv att bara stirra rakt ut genom fönstret på den glittriga ytan och sluta tänka. Jag blir tom och lycklig på samma gång.
Bilden ovan är från när hela familjen tog en dagstur till Tyskland för att shoppa sommarkläder till tjejerna, och oss själva. Där Tyskland möter Danmark, mitt ute på vattnet av Fehrmarn Belt. Jag längtar redan tillbaka. Kanske mer sol än moln nästa gång. Men molnen gör det helt klart mer dramatiskt.
Snart tänker jag. Snart ser jag till att få denna känsla igen. Känslan som kallar på mig, att se gränsen mellan himmel och hav.
Lämna ett svar