Vill börja med att tacka för alla fina hälsningar jag fick från gårdagens inlägg (finns att läsa här). Är väldigt stolt över mig själv som tog klivet och vågade.
Men idag har både tankarna och känslorna varit lite all over the place. Känslorna när man skriver till en transportör att ”detta kommer ske efter att jag har slutat” och man får tillbaka så fina ord. Idag skrev en annan kollega till mig på teams. Hon tyckte det var synd att jag skulle sluta, men hon förstod att vara konsult på Volvo inte alls är lätt och hon önskade mig lycka till. Då känner jag att jag var åstadkommit något på mitt jobb. Jag har varit omtyckt av kollegor och de jag jobbat tillsammans för.
Samtidigt så tänker jag att jag har satt mina kollegor i en sits som inte är så schysst. Det har framkommit idag att jag inte kommer bli ersatt utan mitt jobb kommer delas ut på de tre som blir kvar. Det känns ju inte så bra. Mail som kändes som politiskt korrekt landade i min inkorg. Kanske tog jag det hårdare än vad som var menat.
Jag tog en promenad efter jobbet. Kände att jag behövde komma ut och bara gå. Låta tankarna och känslorna få vandra fritt. En stund så funderade jag på om jag kände såhär för att jag ångrade mig. Men så är det självklart inte. Jag vet att dessa två veckor kommer vara en berg-o-dalbana i mina tankar och känslor. För det är inte lätt att bara lämna något.
Att växa gör ont. Att utvecklas gör ont. Men inget gör så ont som att vara fast i något som inte är du.
Efter 3,5 kilometer var jag hemma igen. Kände mig en aningen lättare. Jag och Ninja åt middag tillsamman då resten av familjen hade begett sig till träning. Nu faller mörkret utanför. Fåglarna gapar (alltså inte sådär vackert som fågelsång kan vara). Jag och Ninja väntar på att klockan ska bli åtta och Efterlyst ska börja.
Imorgon blir det en dag på kontoret. Vi blir i alla fall tre av fem. Efter imorgon är det exakt 10 arbetsdagar kvar. Sitter redan och filar på mitt avslutande mail som vissa ska få. Lagom fint på något vis.