Att jag skulle bli lämnad ensam på kontoret en eftermiddag är inget jag trodde jag skulle bli på denna arbetsplats. Men så blev det idag.
Trots att jag stämplade in redan klockan sju så stämplade jag inte ut fören vid halv fem. Vilket är ungefär en timme senare än vanligt.
När sista kollegan gick så fick jag först en släng av ångest. Att jag skulle vara ensam på kontoret ”sent” har inte hänt sedan april 2020. Då mina arbetsdagar var ungefär som 12-timmars pass. Efter att jag bytte avdelning så var jag istället först på plats och fick därför gå hem först.
Nu funkar det inte riktigt så. Även om jag kanske är först vissa dagar så märker jag att det kommer bli sena arbetsdagar framöver.
Men som vilket företag som helst så lider det ju mot årsbokslut och så mycket som möjligt ska ju produceras och ut till kund. Mitt jobb är inget undantag. Stundom stressigt och väldigt mycket på samma gång.
Så efter slängen av lite ångest när kollegan gick så blev jag väldigt produktiv istället. Satte på musik direkt på mobilen (helt okej eftersom vi är ensamma på vår våningsplan så jag stör ingen annan) och så jobbade jag både snabbt och effektivt.
Efter dagens ”övertid” har jag totalt 10 st sex-minuters perioder att ta ut (det vill säga en timme). Jag hatar detta sätt. För varje fredag får jag panik över hur dags att måste stämpla ut för att den totala arbetstiden ska bli 40 timmar. Varken mer eller mindre får registreras.
Nu är det ju tur att jag ska sluta lite tidigare på fredag i vilket fall som helst eftersom Meja fyller år. Men ändå. Nya arbetstimmar imorgon att plöja oss igenom.