Och det sägs

att efter regnet kommer solen fram igen, men det hjälper sällan de som har blivit våta.

Med både regnkappa och paraply försöker jag undvika att bli dränkt av regnet.

Precis så försöker jag undvika alla tankar och känslor från att äta upp mig inifrån. Ändå lyckas tankarna virvla runt likt fjärilar på en sommaräng, eller en ensam strumpa i en torktumlare.

Det tar hårt när en blir behandlad på ett annat sätt jämfört med andra, trots att det ska vara lika. Det skulle kanske behöva eskaleras uppåt, utåt, vitt och brett. Men likt många andra situationer så väljer jag ändå att bara tysta ner mig själv och acceptera läget så som det är.

Jag vet ju själv att livet inte är rättvist, men när skillnaden görs så himla tydligt. Då gör det ont. När man frågat något tidigare men fått ett nej med en ganska konstig anledning till just det svaret. För att sen veta att andra får utan några som helst problem. Då undrar jag ju vad jag har gjort för fel. När jag egentligen inte tycker jag gjort något fel.

Just där och då överväger jag bara att bryta. Med personen eller tinget. Men det går ju inte. Jag vet att jag behöver bli starkare i mig själv och faktiskt våga säga till och ifrån. Men jag är så rädd för att såra eller trampa någon på tårna. Så jag låter bli. Undviker samtal och i möjliga mån även undviker kontakt.

Så trots regnkappa och paraply så känner jag mig ändå dränkt. Inombords.
För det syns ju inte alltid utanpå, hur man mår inuit.

Och nu är detta svammel över så jag ska återgå till mitt te och min chokladkaka. Väntar på både disken och tvätten medan tjejerna och Rickard är iväg på träning. Imorgon är en ny dag men nya tankar och känslor. Lika så bra att förbereda sig med både regnkappa och paraply.