När livet stannar för en stund

Just nu är en kväll då jag känner mig helt slut på energi och hopp om mänskligheten. Hur jag liksom tappar både ord och känslor på samma gång.

Jag och Rickard kom åkandes efter ha lämnat en bil hos hans kollega. Ska hämta upp tjejerna som varit på träning i Bollhuset. Svänger ur rondellen och jag får tvärnita. Framför mig står en bil, framför den står det två bilar. Framför bilen längst fram ligger en person på bilvägen. Påkörd.
Rickard rycker upp mobilen och ringer 112. Sliter av sig bilbältet medan han pratar i telefonen och börjar stanna bilar så att blåljuspersonal ska komma förbi. Jag ställer mig lite på sidan av vägen och bilar börjar åka om mig och förbi olycksplatsen. Rickard får stopp på ganska många bilar, vissa bilar kör över refugen för att komma iväg åt andra hållet. Snabbt nog kom brandbilar körandes (bilen framför oss åker då iväg med hjälp av att köra på refugen) och lyckads då få stopp på trafiken. Jag och Rickard står utanför vår bil och stannar ytterligare några bilar som verkar ha alldeles för bråttom hem.

Personen i fråga. En syn som sitter fast i näthinnan just nu. Så otäckt. Jag vänder ryggen till då jag inte vill se när ambulanspersonalen som kommit till platsen arbetar med denna. Ändå vill bilar åka förbi oss för att komma iväg. Vad fan tänker folk med? Det satt alltså föräldrar med små barn på gräsmattan bredvid vägen och kikade. Visst är blåljus spännande för små barns ögon. Men inte när det är en allvarlig olycka med skadade personer inblandade.

Den skadade personen lyftes in i ambulans nummer 1 (som står framför polisbilen på bilden) och läget verkade lugna sig. De två bilar som stod först i ledet kördes åt sidan och brandbilen som stannat trafiken från att köra ur rondellen kunde åka framåt och släppte på trafiken igen.

I lite drygt en halvtimme stod vi och försökte blocka trafiken och på så vis hjälpa blåljuspersonal som arbetade på platsen. Vi fick goda ord från ena brandmannen.

Men till alla som hade bråttom förbi en olycksplats. Hur fan tänker ni?
Jag fick ringa upp Vilja och meddela henne olyckan som gjorde att vi skulle bli sena för att hämta dem. Så de satt kvar i Bollhuset och väntade. Så enkelt var det. Stänga av bilen och bara vänta tills blåljuspersonal visade att det var grönt att åka.

Kan säga att vi inte lagade middag idag. Det fick bli pizza på vägen hem då all energi bara försvann. Livet liksom stannade upp för en stund i hjälpen av en medmänniska. Jag sänder en tanke till den skadade personen och håller mina tummar att allt går bra med denna.