Det känns som om jag skolkar från jobbet.
En efter en går tjejerna till skolan. Kvar blir jag här hemma. Med neddragna persienner i sovrummet. Ångest som sköljer över. Eller är det kanske samvete som gör sig påmind i tankarna?
Eftersom detta inte var något jag valde så har det ännu inte landat i mitt huvud. Jag älskade att jobba på mitt jobb. Sakta men säkert skulle jag gå upp på 100% närvaro inne på kontoret sedan olyckan förra året. Jag såg fram emot det. Jag hade blivit bättre. Hjärntröttheten finns ju kvar men helt klar på ett sätt som jag kan kontrollera bättre. Men istället blev jag avbruten i rehabiliteringen. Helt. Vem är jag när jag inte jobbar?
Nu ligger jag istället i sängen och känner att jag skolkar från jobbet. Det gick inte bara att vända på myntet och leva ett nytt liv dagen efter. Alla rutiner. Alla känslor. Allt som jag gjort i fem års tid. Det är ju liksom borta. Då tar det tid att vänja sig vid nya rutiner.
Imorgon är det skolavslutning för tjejerna. Det blir tidig uppgång som vanligt för att se till att de är redo för skolan halv nio. Även jag bör ju då vara färdig så jag kan närvara vid de stora tjejernas skolavslutning. Ninja har sin avslutning lite senare som tur är.
Men sen hoppas jag att vi tillsammans kan skapa nya rutiner. Ett helt sommarlov ska vi hänga, jag och mina tjejer. Jag vet att ångesten kommer att besöka mig vid flera tillfällen, men besöken kommer bli kortare och färre med tiden. Jag tänker låta ångesten komma på besök. Kortvarigt. Det är bara lite tungt att veta att det är mina barn som ska hjälpa mig att komma över allt. För hade de inte fått sommarlov så hade nog allt varit så mycket jobbigare att ta hand om själv.
Nu tar vi kväll. Det blir en fin dag morgon!