Konstigt, eller skönt nog, så har jag inte haft den där längtan till fredagen hela veckan. Att dag för dag längta till helg. Att tvinga veckan att bara passera för att få ledigt. Det bör ju ses som en seger i valet här i livet.
En seger att jag inte längtar bort. Tar dagen bara för att överleva. Utan faktiskt vill att dagen ska existera.
Jag trivs på jobbet. Även om det stundom är alldeles för lugnt för mitt egna bästa. Så kan det även vara lite rörigt. Men då trivs jag som bäst. Har liksom inte den där ångesten över att jag bara önskar arbetsdagen var slut.
Okej, idag längtade jag till dagen var slut. Men det var ju för att kvällens planer var något att se fram emot.
Nämligen den nya traditionen. Karva pumor med lillasyster med familj. Så hem till dem och låta barnen göra det bästa av en varsin pumpa. Eric stod för gröpandet av innehållet i pumporna åt barnen. Hemkörning av dagens middag i form av pizza. Och sen bara härligt umgänge resten av kvällen.
Nu är vi hemma igen. Redo att göra kväll för att orka med en morgondag. Bakning, basketmatch och bara vara. En blandning helt i min smak.
Nu tar vi helg!