Tidigt i måndags morse följde jag med Meja till bussen som skulle ta henne upp till Arlanda. Konfirmationsläger i Tyskland väntade. Precis samma resa som Vilja gjorde förra året.
Klockan var 05:40 när vi traskade de ynka 270 meter vi har hemifrån och till kyrkan där de skulle träffas. Vi kramades hej då och jag stod kvar en stund tills jag såg att hon satt bra i bussen bredvid en konfirmadkompis innan jag vinkade och vände mig hemåt igen. Gråtandes. Kröp ner i hennes säng. Under hennes täcke och doften från hennes kudde. Så lyckades jag somna om i nästan 2 timmar.
Livet med ett barn mindre känns så konstigt. Det känns som om något saknas hos mig. Tjejerna är ju sällan ifrån mig och jag sällan ifrån dem. Att duka middagsbordet till bara 4 känns bara så fel. Att bara få två god natt kramar känns också tomt. När jag bara har två barn i baksätet på bilen och saknar då tjafset om vem som blir tvingad att sitta i mitten.
Vi har dock pratat i telefonen nästan varje dag. Igår var hon för trött och hade ingen stans att gå undan då det var full fart hela tiden då hon delar boende med flera andra. Vi har skickat både sms och snap till varandra. Och äntligen imorgon kommer hon hem. Sena eftermiddagen, men ändå. Hon kommer hem. Jag längtar efter henne. Men jag är så glad för att hon får uppleva detta. Och jag är också väldigt tacksam för att jag eller barnen sällan är ifrån varandra. Det är faktiskt jobbigt att sakna.
Men va spännande att få åka till Tyskland på konfirmandsläger. Vilken erfarenhet barnen får idag jämför när andra var unga.