Att börja en timme senare än vanligt kan ju kännas ganska skönt. Men för mig innebär det en stress istället. Jag gillar att starta dagen tidigt. Tidigast möjligast är klockan sju. Det innebär att jag då får gå hem 15.42. Idag skulle vi dock vara på annan avdelning för gemensamt besök så vi skulle börja klockan åtta.
Jag kunde med andra ord äta frukost hemma med tjejerna och sedan, till deras glädje, köra dem till skolan så slapp de åka buss idag. En mysig start på min dag.
Fast att börja klockan åtta innebär ju att jag då ska sluta 16.42 vilket för mig känns så sent. Har inte jobbat så sent sen jag jobbade på utlastningen på ASSA år 2019-2020. Att jag sedan va tvungen att jobba in de perioder jag gick miste om igår innebar att jag till slut fick stämpla ut 17.12. Det blev ju dock en period för mycket så den får jag ta bort en annan dag. Denna stämpling knäcker mig en aning.
Även om tjejerna tränade och jag svängde förbi Willys och handlade så hade jag en lätt ångest över att komma hem så sent. Så jag hamnade på rygg i soffan och scrollade mobilen och kände mig helt enkelt slutkörd.
Att jobba sent är inte min grej med andra ord..
Jag förstår din känsla, för det betyder så otroligt mycket att få komma hem vid en tid så att man faktiskt har ett liv mellan arbetets slut och hemgång. Det här med ständig övertid och lång restid till jobbet så att jag kom hem långt in på kvällarna gjorde mig så sjuk att jag fortfarande efter flera år inte är återställd. Så usch jag vill aldrig mer ha det så igen.