Även om detta är vad jag vill så har jag ändå lite ångest inför vad som komma skall. I och med läget som är så känner jag en skuld till mina kollegor som nu kommer få det väldigt tufft då jag inte ersätts.
Senast idag pratade vi om ledighet. En kollega valde att inte ta upp full semester i somras för att kunna vara ledig nu i vinter istället. Det ser inte riktigt ut som om han kommer ha den möjligheten. Inte heller en annan kollega som behöver göra av med lite semesterdagar för att inte få dem utbetalda i pengar. Det ser också ut att bli lite tufft för honom att få igenom.
Det känns som om jag liksom lämnar dem i sticket. Medan chefen glatt sitter på dagens avdelningsmöte och är nöjd över att jag sagt upp mig på grund av att vi har besparingskrav, rese- samt köpstopp. Så han är ju nöjd över att jag valde att säga upp mig själv för att inte behöva säga upp någon från deras håll. Han är tacksam. Jag har lite blandade känslor över det faktiskt. Lite som om jag är ovärd just nu. Han visar inte direkt någon tacksamhet. Lyser med sin frånvaro. Han har dessutom inte brytt sig om något mer samtal efter det vi hade när jag sa upp mig, vilket varade i typ 10 minuter. Jag kanske är lite bitter, trots att jag är hur nöjd som helst.
Jag vet att jag gjorde rätt med att byta jobb. Förr eller senare hade ju det här kommit från deras håll istället. Det är nackdelen med att vara konsult. Lika lätt som man kan komma in kan man få gå.
Det är tre arbetsdagar kvar. Kontorsjobb imorgon, hemma på torsdag. Sen på fredag har jag sett till att jag kan få gå hem redan klockan tre. Det känns i alla fall som om detta har varit de två längsta veckorna i mitt liv. Nedräkning pågår.