Vi vaknar upp till ett smått snökaos här i Kungsberget. Snön verkligen faller ner och det ser inte ljust ut alls. Lager för lager fylls marken med nysnö på den pistade marken som gjorde det hela svårt att åka i. Men vi stakade och skejtade oss fram mellan backar och liftar på förmiddagen. Men det var så tungt och svårt att åka nedåt.
Därmed gjorde jag min första vurpa. Inte egentligen för att det var svårt att åka utan jag kan inte åka parallellt med benen när jag ”svänger” utan ena skidan får för sig att vara rak medan den andra svänger. Nu försökte jag verkligen slå ihop benen men det slutade med en vurpa.
Först blev jag så extremt rädd. Rädd för smärtan och allt vad som innebär efter en vurpa. Men när jag väl låg där i snön, eftersom det var mycket snö i backen, så kände jag att det inte gjorde ont alls. Men Rickard fick hjälpa mig upp. Jag är ju smidigt som ett kylskåp med utrustning på. Upp igen och fortsatte. Jag vet dock att både Rickard, mina egna barn och så svägerskan Malin frågade mig gång på gång om jag mådde bra. Vilket jag gjorde.
Efter lunch så slutade det snöa och solen började skina. Så vackert det blev. Lilla Lasse ville ju åka Vesslan (en backe som går parallellt med backen som jag ramlade i förra året) så jag tog mig mod och styrde mot den delen av fjället. Trots att jag sagt till mina egna barn att jag inte ville åka på den sidan av fjället. Men det gick bra. Visst så kändes det i magen när jag tog liften upp igen och såg backen.
Inte för att jag minns olyckan. För på något vis så finns ju inte den eftersom det är bara svart. Minneslucka. Men jag minns ju allt som har blivit efteråt. Hur livet vände och blev som det blev. Det är ju det som är mest smärtsamt. Hela kroppen är ju smärtsam. Nu gick ju resan upp med liften bra. Så jag kan på något vis bocka av den delen av min mentala återhämtning. Ja har sett backen men inte åkt den. Det räcker. Jag väljer att inte åka den backen men åker andra utan problem.
Sista åket idag blev med Vilja, Betty och Malin. Vi tog liften upp till toppen och skulle ta en blå backe och mysa hemåt. Men tydligen så var alla blåa backar stängda så jag blev tvungen att åka en röd backe hem. Ångesten som infann sig lite snabb försvann i och med att jag faktiskt inte hade något annat val. Malin fick dock tanken att hon skulle ta mina skidor ner så jag kunde gå. Men på något vis va jag för bestämd. Sakta men säkert, svängradie som en finlandsfärja tog jag mig ner. Bit för bit. Men kanske inte jag tänker ta för vana att köra.
Totalt blev det 1133 kalorier förbrukade i skidbacken idag. Fördelat på 4 åk. 4 timmar och 32 minuter utförsåkning in på kontot.
Imorgon är en ny dag. Inte lika mycket snö väntas så som det påannonserat tidigare vilket är skönt. Vi såg pistmaskinen var ute och körde när vi gick hem från familjen Skarberg. Ikväll var det deras tur att ha lite After Ski hemma hos dem. Det var mysigt. Dock väldig jobbigt med uppförsbacke hem sen.
Nu väntar dock sängen. Klockan står ju på arbetstid ändå så imorse klev jag upp 05.50. Utvilad och redo för dagen. Liftarna öppnar klockan nio så det gäller ju att vara ute i god tid tydligen.