På en blåsig kyrkogård där termometern visade 8 grader var det dags för hennes sista vila. Med en uppslutning på 25 personer fick vi säga farväl. Ett vackert farväl.
En gemensam fika på det lokala cafeterian/ pizzerian fick vi en stund med alla närvarande släktingar. Enkelt och trevligt!
När vi kom tillbaka till stugan så slutade det blåsa. Molnen försvann och solen började faktiskt värma. Kanske var det hennes sätt att visa att hon har fått lugn nu? Att hennes själ var där hon skulle vara. Att blicka ut över sjön och ändå känna hennes närvaro. Kanske är jag just nu bara extremt känslig och mottaglig. Men det kändes som ett vackert avslut.
Nu är vi redo att vända hem igen. Och längta till nästa sommar för att känna hennes närvaro igen! Tack för att det vackra. På återseende K.H