Idag var det dags för Mejas konfirmation. Efter konfirmationsträffar sedan november förra året.
Det har varit en väldigt rolig kunskapsresa enligt Meja. Övernattning i självaste Kloster Kyrka, vilket var kallt. En resa till Wittenberg och Berlin i Tyskland. Samtal om allt mellan himmel och jord. Skratt och tårar. Nya människor.
Efter dagens högmässa så tog allt slut. En återträff väntas i höst.
Det var en väldigt fin mässa. Våra närmaste satt med oss i kyrkan. Och när prästen skulle bekräfta Meja så började jag gråta. Prästen säger förnamnet samt mellannamnet. Våran Meja heter Astrid. Något som Rickard valde ut alldeles ensam för det var ett fint namn. När Meja sedan kom till världen och vi ringde hem till min mamma för att berätta att just Meja Astrid hade kommit till världen så fick jag till svar; ”Nu kommer mormor bli väldigt lycklig”. Lite visste jag (trots mina då, 23 år på jorden) att min mormor faktiskt hette Astrid i mellannamn. Jag var ju helt säker på att hon hette Elisabeth. Men visst hette hon Astrid också. Kanske var det genom namnet som det skapades ett otroligt fint band mellan Meja och min mormor. Och eftersom min mormor inte är med oss längre så kändes det på något sätt att hon var där. Hon fick vara med när Meja blev bekräftad i konfirmationen, genom deras gemensamma namn. Inte konstigt att det blev känslosamt för min del.
Vi och våra närmaste träffades efteråt där vi bjöd på fika. Meja fick otroligt fina presenter.
Nu får vi vänta i två år innan det är dags för lillasyster att bli konfirmerad.
Väl hemma igen så tog vi oss en välbehövlig vila (mina fötter är så inte vana vid klackskor) i soffan. Men så började det krypa i Ninjas ben så hela familjen tog sig till skolgården och körde lite basket i nästan en timme. Skönt och roligt.
Både min års konfirmand och hennes lillasyster har gått och lagt sig. Det blev trots allt en intensiv dag men mycket känslor. Skönt att de känner själva när de behöver ladda om för att kunna ladda upp. Näst sista skolveckan startar imorgon.