Oftast känner jag att jag har ett gott självförtroende och absolut inte är beroende av min man. Att jag som kvinna kan stå på mina egna ben och lyckas hur bra som helst.
Jag menar, tjejerna är förvisso stora, men de behöver ändå sin mamma. Förmodligen lika mycket som jag behöver dem.
När Rickard inte är hemma så flyter allt på som vanligt. Vanliga vardagar då det ska jobbas, se till att tjejerna får mat och kommer iväg på träning, tvätten ska fixas, disken ska fixas. Och så vidare.. Jag har liksom kontrollen över allt i mitt liv så att allt bara flyter på. Slår mig på bröstet och säger att jag inte är beroende av någon.
Kronan högt på huvudet.
Men. Så finns det stunder när jag tvivlar på mig själv. När jag känner att jag är totalt värdelös. Kan säga att ordet BIL ofta innehåller samma mening.
För många herrans års sen. Lagom när jag fick mitt körkort. Så hamnade jag i en situation vid ett rödlyse där mina däck låste sig. Fråga mig inte hur eller vad som hände men jag vet att jag fick ringa Rickard i panik som i sin tur då var skit sur för han var hemma med barnen en sen kväll och inte kunde hjälpa mig. Så jag fick, gråtandes, ringa till min reserv. Han kom och räddade mig. Ni kan tänka er vilket superhjälte ni vill för han passar in på alla. Jag kom hem, bilen kom hem. Sen fick Rickard ta över och lösa orsaken till att bilen inte funkade som sig bör.
Två år i rad har Rickard åkt till Gotland. Första året jobbade jag hemma men skulle iväg med bilen på morgonen ändå. Kommer ner till parkeringen och inser att jag har punka på ett däck. Ringer Rickard och grinar över att mitt däck är platt. Så min svärfar kommer till undsättning. Fyller upp däcket så jag kan ta mig till däckfirman. Han följer men och löser allt som ska lösas. Senare på dagen får jag hämta en bil med hela däck. Andra gången han var på Gotland så står jag på parkeringen till Ica Maxi. Vet att mina svärföräldrar är ute och åker så ringer min svärmor som ser till att komma för att lösa min punktering. Återigen har jag läget under kontroll.
Förra veckan åker jag på motorvägen och lampan för däcktrycket börjar lysa. Fortsätter hela vägen till jobbet ändå. Ångest över att däcket ska stå på fälgen när jag jobbat klart. Men återigen löser min reserv mitt problem.
Idag kom jag ner till bilen efter jobbet (har jobbat hemifrån) och inser att min bil är så himla skitig. Vi har ett sånt där tvättabonnemang på bilen så det är bara att köra bilen till närmsta tvätt så blir den ren. Men tyvärr så klarar jag inte av att köra in i en biltvätt. Så min bil är i stort behov av en tvätt. Men nej, då är ju både min man och min reserv borta. Tillsammans. Vilket innebär att ingen av dem kan tvätta min bil.
Kanske låter det ganska bortskämt. Att köra in i en biltvätt är väl inget egentligen, men för mig är det värre. Så jag tänker låta mig själv få undvika det i fortsättningen också.
Detta är ju ändå ganska bra att ta mig ner på jorden igen. Just när det kommer till bilen så ska allt bara funka. Den ska vara ren så fort jag behöver det. Bilen är min Akilleshäl. Vad är din?
Bilen får snällt vara skitig tills Rickard kommer hem på söndag. Inga direkt utflykter är planerade med bilen i alla fall under helgen. Så den kan gott och väl stå skitig och skämmas i garaget tills dess.
Jag känner igen mig i det här att ha gott självförtroende och jag kan också stå på mina egna ben. Det är skönt att det är så, och jag är glad att det bara är någon enstaka sak där det tar emot. För jag vet dom som behöver ha hjälp med allt möjligt från A-Ö, och vars liv lätt stannar upp för det som jag ser själv som mindre svårigheter. Det måste vara väldigt jobbigt att vara osjälvständig. Min akilleshäl är också bilrelaterad. Det är nämligen så att jag verkligen inte vill dra släpkärror av olika sorter, vilket måste göras då och då i mitt liv. Då får min man rycka in.