Kanske kände jag mig inte så tacksam när Meja imorse vaknade och var genomförkyld. Vilja har redan varit genomförkyld i tre dagar (fyra med idag). I helgen nalkas det nämligen fyra stycken basketmatcher för mina tjejer. Tre för Ninjas del.
Så jag fick sjukanmäla två skolbarn idag istället för ett. Det lilla skolbarnet var snabb och skickade ett sms till mormor och frågade om hon fick komma dit innan skolan. Det här med att åka buss själv var inte riktigt något som Ninja gillade. Så jag tog svängen förbi och släppte av Ninja hos sin mormor redan vid halv sju. Ninja som dessutom är livrädd för att bli sjuk, för då missar hon matcher i helgen, frågade mormor om hon dessutom fick sova där i natt. Vilket mormor såklart aldrig skulle neka. Tur att mormor bor nära skolan. Och jag som egentligen inte tillåter att man sover borta under skoldagar (vill gärna ha koll på att de kliver upp och gör sig redo för skolan) får snällt göra undantag. Allt för friska barn. Ninja ska fundera på om hon ska sova där imorgon också, men jag sa att vi tar en natt i taget.
Själv hade jag bokat in mig på en LPG-behandling efter dagens middag. Så en promenad genom halva gamla staden i lätt snöfall fick mig ändå att känna en tacksamhet.
Tacksam över att de två stora tjejerna klarar sig själva hemma medan jag jobbar. Även om jag helst av allt vill vara hemma med dem ännu. Tacksam över att mamma ställer upp på allt för sina tjejer. Både sin stora tjej och hennes tre mindre tjejer. Tacksam på livet, även om det just nu är ganska tungt. Så är jag ganska stolt över hur jag lyckas ändå. Men det mesta! Så efter behandlingen så var det ganska lätta ben hem igen.
Vilja verkar vara så pass pigg att hon tänker gå till skolan på torsdag. Meja med. Den sista får kanske avvakta, men det låter på Vilja som om hon är på väg att bli kry igen. De har just trots allt vilat hela dagen idag. Och så imorgon förstås.
Nu ska jag göra Vilja och Meja sällskap i soffan. De ligger för närvarande och skrattar glatt medan de tittar på filmen Bilar. Kul att de roar sig och att livet inte alltid behöver vara så mini-vuxet och allvarligt!