Att samåka

Att samåka till jobb är ju väldigt bra. Både om man ska tänka på miljön och ekonomin. I vårt hushåll har vi bara en bil och så har vi haft det i över ett år nu. Det har funkat, även om det har krockat några gånger med behovet av två bilar. Då har dock Rickards föräldrar samt morföräldrar varit snälla och lånat ut bil. Det händer såklart inte ofta. Kan nog räkna det på en hand under ett år.

Hur som helst. Denna vecka bjuder på regn. Och att cykla i regn har Rickard varit skapligt duktig på. Men det är ju inte alltid det lockar för honom att komma fram till jobbet lagom blöt. Ifall det ska vara möten och så vidare. Jag vet, kläder efter väder.

Men i alla fall. På min förra arbetsplats började jag jobba med flertid från halv sju, och det gjorde Rickard också (800 meter från min arbetsplats) vilket gjorde att det var väldigt smidigt för oss att samåka.

Idag körde jag Rickard till jobbet eftersom jag hämtade honom där igår så hans cykel var kvar. Men eftersom han fortfarande börjar halv sju och jag inte, så är det inte så smidigt med samåkning längre.

Jag kom alltså fram till jobbet tjugo i sju. Det gav mig exakt 18 minuter med att sitta i bilen och vänta på att klockan ska bli sju så jag kan få gå in på jobbet, stämpla in i stämpelklockan på första våningen för att ta mig upp till tredje våningen där jag jobbar.

Om jag går sakta så tar det alltså två minuter från bilen, förbi vakten och hela vägen in till byggnaden. Har jag otur så får jag stå och vänta på att få stämpla in. Jag har dock fått till mig att jag helst inte ska gå in i byggnaden innan klockan sju heller. Passerkortet ska vara kodat så. Men när det var mygginvasion som värst så klev jag in och stod innanför dörren och väntade.

Imorgon får jag återigen köra honom till jobbet eftersom jag hämtade honom idag igen. Skönt ändå att det bara är vid vissa tillfällen detta sker och inte varje dag.