Idag har vi sagt farväl till faster Leila. En otroligt vacker ceremoni trots att den togs på finska och jag inte förstod så mycket. Trots våra 16 år tillsammans så kan jag inte föra ett samtal på finska, men jag kan förstå en hel del ord och få ihop innebörden av en mening eller ett samtal.
Handbuketterna stod jag och knöt igår kväll i köket och kände mig så tacksam ändå. För man får känna tacksamhet i sorgen också.
När vi anlände till kyrkan idag så kom faster Maija fram till mig och gav mig nog den finaste komplimangen jag någonsin fått;
”Vad lider du av för sjukdom? För du blir vackrare för varje dag som går.”
Kanske märks det att man inte träffar släkten alls så ofta.
Vi hann lagom se en kort stund av Vilja och Ninjas basketträning efter begravningen. Nu har vi dock kommit hem och gjort oss en lugn kväll här hemma med tända ljus.
Vi ska minnas. För alltid!