5 nätter har Ninja varit borta. Endast en gång har hon varit utan mig så många nätter förut på dessa snart 12 år. Men nu är hon äntligen hemma! Jag, Vilja och Meja åkte upp och hämtade henne i Haninge. Ninja satt och åt sin lunch när vi kom så vi gick in och hämtade hennes packning och passade på att lägga in det i bilen medan hon åt färdigt. Sen fick det bli en massa farväl-tårar för Ninja.
Hon har haft fantastiska och lärorika dagar på lägret. Spelat massa match. Men framförallt har hon hittat nya vänner. Och där med tårarna. För alla hennes nya vänner bor ju i Stockholm. Så vi får väl köra dit henne ibland så hon får fortsätta träffa dessa fantastiska tjejer som hon hängt med hela veckan.
Jag blev alldeles varm i hjärtat när tjejerna gick framför mig till bilen. Ninja buren av Vilja på ryggen.
Vi alla har såklart saknat Ninja varenda dag. Men genast i bilen så började hennes mun gå i ett. Precis sådär som bara Ninja kan. Ni som känner Ninja vet vad jag pratar om. Då kände både Vilja och Meja att de kanske inte saknade henne så mycket ändå, för hon är ju aldrig tyst.
Dessutom hann vi bara vara hemma i en timme, det vill säga att Ninja endast hann packa upp sin smutstvätt innan jag skulle köra dem till Bollhuset för mer basket. Och så lite grillad korv också. Riktigt härligt att klubben arrangerar detta.
Jag körde iväg Meja som äntligen skulle på sitt läger på Hundklubben. Farfar kom dit med Quentin så ska Meja ha honom där hela helgen. Jag får hämta hem henne på söndag klockan tre. Så nu måste jag sakna henne också ett par dagar och nätter.
Okej, jag ska väl även sakna min man en natt också då han är på en clinic i Södertälje med Svenska Basketförbundet. Först var tanken att han skulle komma hem under natten, men dagen avslutas sent och börjar tidigt imorgon så han och Emil tog in på hotell. Men eftersom Emil ska vidare imorgon så får jag , Vilja och Ninja hämta honom i Södertälje imorgon istället.
Nu är klockan dags att lägga undan enheter och fara in i bokens värld.