På hemmaplan

4.1 kilometer senare..

 
Det har varit ganska tunga dagar här hemma hos oss i och med Viljas operation. Dagen innan var ju Vilja väldigt nervös och pratade mycket som nålar och hur hon kommer se ut efteråt. Det tar på psyket även hos oss föräldrar. När jag sen följer varje steg Vilja tar så har det varit tungt. Smärtan hon måste bära vill jag inget annat än att ta från henne. När hon kryper ner i soffan eller sängen och gråter för att hon har ont. Trots att hon får full dos med smärtstillande.

Idag var Ninja på kalas på Hon n Pop i två timmar. Jag hämtade upp Meja och Ninja strax innan kalaset var slut så vi kunde köpa lördagsgodis efteråt. Sen stupade Vilja i säng. Och så sov hon i nästan två timmar. Och det gjorde jag själv också, inte i två timmar dock. Sov när barnen sover, säger de när barnen är små. Det gäller även när de är stora.

Efter dagens middag och sysslor så tog jag mig ut på en promenad. Tjejerna låg så fint och tittade tv och jag började känna mig rastlös. Eftersom Vilja var skapligt pigg så kände jag att jag kunde lämna dem själva en stund.

(null)

4.1 kilomerer på hemmaplan. Det vill säga i vårt egna elljusspår. Jag brukar ju annars gå i Årbyskogen när tjejerna har träning, men vårt elljusspår är ju faktiskt riktigt fint, och jobbigt med alla dessa backar. Men det gör ju sitt också.

Det var skönt att komma ut och rensa huvudet lite. Få frisk lust och bara vara mig för en stund. Och lyckligtvis när jag kom hem så ville tjejerna gå ut och åka lite el-sparkcykel så det gjorde mig glad. Att Vilja orkade och ville det alltså. 

Nu ska vi dock grädda några kanelbullar och spela yatzy här hemma medan Rickard är iväg på trevligheter med sina kompisar. 

Kommentera här: