MarieHeikkilä

Under hela dagen har jag varit i någon slags bubbla. Ett lyckorus blandad med lätt ångest, skräck och  väldigt mycket förtjusning. 

Strax efter klockan nio idag. Lagom till att jag skulle sätta mig och äta mitt första mellanmål på jobbet fick jag besked om att jag fått en ny tjänst. En tjänst jag blivit tillfrågad om för lite drygt mer en månad sen. Men så kom covid-19 och ställde allt på kant. Tills idag. När jag fick meningen; Är du fortfarande intresserad av tjänsten så är den din.
Tänk, där och då försöka behärska sig. När allt man vill är att hoppa och jubla av lycka. Men där stod jag. Och flinade. Och tackade. Sen grät jag en lite skvätt hos min kollega innan jag ringde till Rickard. 

Men visst. Att lämna något bakom sig är ju lite jobbigt. 1 år med avgående gods har verkligen varit en fantastisk tid. Även om jag säkert kan skylla mina gråa hårstrån på jobbet, istället för på barnen. Alldeles för mycket övertid. Tunga pallar. Telefonsamtal med speditörer. Möten med många konstiga chaufförer. Så jag har njutit av varje stund. Jag har haft fantastiska kollegor och en oerhört bra chef. Chefen har varit en stor stöttepelare i min arbetsvardag sen september, och utan henne hade jag nog inte ens vågat ta klivet till det nya.

Snabba svängar innebär att jag idag stämplade ut för sista gången när allt gods för dagen var klart. Kontoret nedpackat i två små kartonger. Redo att hämtas upp tidigt imorgonbitti. För att redan då börja min nya tjänst. Fortfarande kvar i huset men med helt andra arbetsuppgifter. 

1 år med avgående gods. Transportsamordning. Frakter över lag. Från mitt jobb till hela världen.

Nu har jag hela världen framför mig. Materialplanering. Leverantörer. Ett område utanför min kunskap, men jag är redo. Något nytt. Spännande. Och något som ska få mig att växa. Heja mig! Jag är ju grym!