Livets första idrottsskada

Liten. Men bör ändå räknas som en skada.

(null)
 
Under min uppväxt har jag aldrig sysslat med idrott på något vis. Det var nog knappt så jag tog mig igenom idrotten under högstadiet ens. Men så kom det till att jag testade på det omtalade padel.

Rickard hade länge tjatat om att jag skulle testa. Men jag vägrade. Var mest tjurig över att det kostade en hel del pengar för att han utövade det. Men så fick min föredetta kollega Johanna mig att testa på en match. Och sen blev jag fast. Till viss gräns i alla fall.

Jag och Rickard tog några privata träningar med personlig tränare. Dock rann det lite ut i sanden då det blev tokiga tider när vi var tvunga att anpassa oss efter barnen. Men vi fick lära oss riktigt bra för grunden. Sen var det bara att nöta det man hade lärt sig, fast på matcher.

Jakten på en till spelpartner inför en tjejserie fortsatte. Och när jag till slut hade fått en som ville spela en serie med mig så blev jag överlycklig och nästintill övertaggad. Anmälda och redo för att spela serie beger vi oss ut på vår första seriematch tillsammans. Vi hade ju trots allt spelat en träningsmatch tidigare. Vi förlorade dock matchen, men jag var bara glad över att få spela. 

Det blev/blir inga fler seriematcher för min del. Inte i den serien i alla fall.

Livets första idrottsskada kom ivägen. En muskelbristning i högra vaden. Tack vare sporten jag så gärna vill utöva. Padel.

"Jag tar mig fram mot nät. Laddar för att slå bollen snett över nätet för att motståndaren står långt bak och jag då tänkte lägga bollen nära nät på deras sida. Slaget blev alldeles perfekt. Bollen landade perfekt för långt bort för att motståndaren ens ska ha chansen att ta den. Men samtidigt som jag vred kroppen med slaget så stannade foten och en vrickning skedde. Fortfarande ståendes rätade jag upp benet och från ankel till knä kändes benet som spagetti. Stickande/strålande känsla i benet vid varje rörelse. Dum som jag var så vägrade jag ge mig. Jag skulle spela klart matchen. Trots att tårarna brände i ögonen. Matchen skulle spelas klart."

Nu får jag skylla mig själv. Svullnaden över min vad. Omlindad enligt vården från foten/vristen upp till knät. Haltar men tar mig stadigt framåt ändå. Det känns bättre med benet omlindat. Foten blev ju dock lite bredare så det är svårt med de fina skorna. Tur att jag har fler skor att välja mellan.

Ordinerad vila i minst en vecka. Alvedon varvat med Ipren. Därefter nytt samtal till vårdcentralen ifall smärtan och svullnad inte gett sig. Men vardagsmotion är viktigt för att muskeln inte ska bli stel. Så att gå, än kortare/sakta promenader är bra. Därefter får vi lägga in lite rehab-övningar för att få igång detta så bra som möjligt. Skynda långsamt känner jag. 

Jag fick ju med andra ord lämna WalkOver i min padelserie. Men jag är lycklig över att min partner hittat en ersättare och önskar dem all lycka till i serien. 

Livets första idrottskada och jag har god lust att lägga min padel-karriär på hyllan. Jag känner mig så besviken över mig själv. Jag som verkligen ville. Såg fram emot detta så himla mycket. 
Till att; nej. Jag struntar i detta. Säljer mina rack. Bara ger upp.
Humöret svänger fort dock.
Jag vill slå bollar. Fungerar det mot lägenhetsväggen kanske? Kanske inte så uppskattat hos grannarna. Finns det någon typ av VR-uppfinning när det gäller padel? Bör genast uppfinnas i så fall.

Nej, nu blev det ju såklart en dipp i mitt humör igen. Jag vill ju bara spela. För det är kul. 
 

Kommentera här: