Det blev bra till slut

Hennes första match. Med nya laget.

(null)
 
Jag trodde att det skulle bli jobbigare än vad det faktiskt blev. Att sluta med ishockeyn (finns att läsa här) och bara spela basket. I och med att laget dessutom slittrades och de gick in i ett annat lag. Kanske var hon inte riktigt så himla peppad på en ny basketsäsong, men hon skulle ge det en chans. 

Så lagom pirrig i kroppen startades säsongen upp. Och hon spelar som om hon inte gjort annat i sitt liv. Blygheten förvandlas till självförtroende. Nya människor att bli vän med. 

Och sedan starten i slutet av augusti så har hon utvecklats. Oj vad det är spännande att faktiskt missa att se någon träning för att sedan kolla och verkligen se utvecklingen. Jag ryser av stolthet.

Idag drog hon på sig matchstället för första gången med nya laget. Tyvärr fick jag inte närvara på grund av omständigheterna, men det gick att se matchen live via vår facebook-sida. Vilja, nummer 4, startade matchen. Lagkapten. Stod för 2 poäng i seriestarten, men det blev en förlust. 
Om man bortser från siffror och bara lyssnar på rösten, så hör man lyckan i henne. Ser man henne i ögonen så ser man att de strålar mer än vad solen gör en solig sommardag. Och lyckan när hon blev uttagen för att åka till Gotland och spela matcher om 2 veckor. Jag tror att hon själv är stolt över det hon har åstadkommit. 

Hon hittade hem. Trots att hon vandrade vilsen en liten stund. Hjärtkrossad och förtvivlad. Rädd men nyfiken. 

Och tack vare att mormor köpte en basketkorg till tjejerna så är hon ute i stort sett varje dag och skjuter skott. Som hon tränar. Som hon går in för basket. Lägger 100% på träningar och har haft full närvaro sen det drog igång. Tränar gärna lite övertid på Mejas basketträning också.
Fått en ny basketboll av Rickards morbror Pasi, som är tidigare basketspelare i högta ligan. Vilken förebild i hennes närhet. 

Som jag är stolt över henne. Att det blev bra till slut. Min stora baskettjej ♥
 

Kommentera här: