Utan logistik funkar vi inte

Nu är det ju ganska så komiskt att jag jobbar just inom logistik, då jag faktiskt väl inser att vi inte fungerar utan logistik. Vare sig på en arbetsplats eller i vardagen. För familjen, i den aktiva vardagen.

Sen jag flyttades över till logistiken på jobbet så har jag slutat senare om dagarna. Det tog hårt i början men det börjar väl att sätta sig nu, även om det är väldigt kännbart inom familjen i alla fall. Att jag saknar valmöjligheterna på min fritid. Jag blir den som får ta det som blir kvar. Rent familjemässigt. Inte för att jag egentligen klagar. Jag trivs så bra i min roll på jobbet och med alla runt om. Det gäller bara för familjen att hänga med på det tycket också.

Men logistiken då. Hemma. Det är stressiga vardagar för oss, det är inget jag sticker under stolen med och jag önskar så ofta att jag bara kunde finnas för alla. Men det går inte. Tyvärr.

För att våran logistik nu ska fungera i familjelivet så har vi varit tvungna tagit in hjälp utifrån. Vi lyckas inte själva att få våra barn till träningar hit och dit. Har jag någonsin sagt hur tacksam jag är över våra äldre-människor i vårt liv? Att utan dem, så skulle vi aldrig vara där vi är idag.

Det finns inte en enda ledig eftermiddag/kväll på vardagarna för familjen. Det är alltid någon som tränar, alla samtidigt eller i värsta fall två på olika håll. Det är påfrestande för oss föräldrar, men det löser sig. På ett eller annat sätt.

Som idag till exempel. Vilja har samling i ishallen 16.10, vilket innebär att hon måste åka hemifrån absolut senast 15.45. Meja har samling i Gökstenshallen 17.00 vilket innebär att hon måste åka hemifrån senast 16.50. Och kvar blir då Ninja som inte har någon aktivitet alls idag. Lägg då till att Rickard var träningsansvarig ute på Gröndal för Enduro/cross-åkarna med start klockan 17.00. Lägg då till att jag slutar tidigast 17.00. Men idag löste vi det. Rickards mormor/morfar hämtade upp Vilja och körde henne till ishallen. Barnens farmor/farfar körde Meja till Gökstenshallen och Ninja fick gå hem till mormor och vänta på att jag skulle komma hem. 

Det är absolut inte första eller sista gången vi behöver alla äldre-människor till hjälp för att lyckas få alla barnen dit de ska och hem. Men allt handlar om framförhållning i logistiken. Då ska allt funka.

Men nedräkning pågår till en välbehövlig paus för en stund. Utan att jag administrerar logistiken, vare sig på jobbet eller i familjelivet. 23 dagar. Jag är lycklig!

(null)
 

Kommentera här: