När man spricker av stolthet

Om det finns något som ger mig gåshud så är det Viljas styrka. Tänk att vara så liten men ändå så medveten om vad man vill här i livet. Tänk om jag bara hade häften av hennes kämparglöd. Så långt jag hade kommit då. Men jag står stolt bredvid henne som den stöttepelar hon behöver i sin kamp mot framtiden.

 
Men hon står stadigt själv. Med nummer 4 på ryggen tillsammans med sitt efternamn. Heikkilä.
Vetskapen att bakom henne står också ett helt lag med killar. Det ger mig gåshud. 
Kanske i längden mäts hon inte tillsammans med killarna, men hon har följt med dessa killar från hockeyskolan och hela vägen upp till nu. Team 07. Ett helt fantastiskt gäng killar. 

Idag gick hon ut på isen. Som lagkapten. Stod på precis rätt ställe och sköt in lagets enda mål i matchen under första perioden. Säsongens första mål för hennes del. Stort. Mäktigt. I ledet mot båset åkte hon först, killarna väntade på henne och killarna åkte bakom henne. Vilken känsla. Mest för henne, men så känslig som jag är så spricker jag av stolthet.

 
Om jag bara hade lite av hennes kraft. Trots en förlust så lyser hon som en stjärna.
Återigen kan jag bara tala om för henne "Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna älskling". 

Jag är tacksam över hennes lag, ledningen för laget och föräldrarna som ser henne som en av dem. Att hon känner sig hemma med alla, på alla sätt och vis. Väldigt viktigt i en lagsport. Hon vill kämpa tillsammans med dem, för dem. Mot framtiden så långt det går. 

Vi finns där för henne. Precis som hon finns för oss och för alla andra!
Magi ❤

Kommentera här: