Jag vill, därför kan jag

När man inte vet om det är nervositet eller lycka man känner i magen, men man vet att det pirrar lite. Då mår man ändå ganska bra.

 
Idag hade jag utvecklingssamtal med min chef. Jag var jätte nervös, det kan jag erkänna. Ett samtal med en chef som jag endast känt i 5 månader. En chef som bara vet väldigt lite men ändå väldigt mycket om mig. Frågor skulle svaras på. Jag skulle förklara, utveckla svar och lyssna på kommentarer.

5 månader har jag arbetat på min nuvarande arbetsplats. Det var en helt ny värld för mig. Något jag aldrig jobbat med tidigare. Jag satte höga krav på mig själv, trots att Anna bad mig att inte göra det. Men jag ville visa mina framfötter. Ville visa att jag kunde lära mig mitt jobb och göra ett bra jobb.
Min chef erkände att han tvivlade lite efter vårt första samtal i höstas. Jag var ju trots allt ärlig i min situation kring mina ledbesvär och så vidare. Men vet ni.. Inte en enda gång har jag haft sjukfrånvaro på grund av mina besvär. Inte en enda gång har jag ens varit sjuk. VAB; ja, men ingen sjukfrånvaro. Jag kan utföra mitt arbete till 100% även när skoven gör sig påminda. Och min chef är riktigt nöjd över det också. Och han är glad att han vågade satsa på mig. 

Framtiden är framtiden. Hela min arbetsdag har jag gått med ett leende på läpparna. Känt mig lycklig. Även om allt är ovisst. Så är jag ändå lycklig.

Jag vill, därför kan jag. Kanske är ett motto som jag ska ta med mig in i framtiden.

Kommentera här: